I mentioned in my earlier post that I promised to be open and honest with my journey of self-discovery.
Bob Greene mentioned on The Oprah Show that ''the weight is a symptom of something in your life that needs to change''. From there I knew that no diets in the world were going to help me lose weight. I needed to find what needed to be changed. I also felt that the person on the inside did not match the body/shell. What am I hiding from? Why was I using my fat as an excuse? Why do I have all these layers? And why do I feel lost, empty, disconnected..?
I found the answer in my thoughts and the way in how I see myself.
I went back to the beginning. The beginning was when I started as a cute kid and turned into a chubby cute kid. 7 Years old, because that’s when school started. The first time I was bullied or the seats in the school bus that were taken even though it remained empty. The tests and exams in which I was told I wasn’t good enough. (Louise Hay says that tests and exams were not used to measure knowledge but to measure self-worth. i couldn't agree more!) I hated report card days because I remember the disappointment I caused my parents. When everything and everyone turned away, I turned to food. Food was always there for me. Food was my friend, my comfort and never let me down. As I grew older, I became fatter. I ate for every reason. I ate when I was happy, sad, angry, furious, upset, depressed. And now at 33 going on 34, I am obese. Morbidly obese.
Analysis: All I ever wanted was encouragement, approval and to be accepted as I am. Instead I received criticism - sadly thats what I remembered after all these years. Indirectly I was given the impression that I was never good enough. My self-esteem was nil. My sibling and I were ALWAYS compared to other children and the worst part was when my father did this in front of others and made fun of me. Couldn’t he see that he was hurting me? When I look back, of course he didn’t know because we were taught to bottle up our feelings and emotions else we’d be disobedient or arrogant.
Over the years there were many people who hurt and disappointed me; my parents, my sister, my cousins, my aunts and uncles, my husband, my in-laws, my friends, my teachers, my co-workers, my superiors, my bosses. The hurt and disappointment caused pain.
And that’s where Louise comes in. I needed to let go of the past, resentment, criticism, guilt and fear. I was locked in the past. Forgiving meant letting go and it has nothing to do with condoning bad behavior. It just meant that I was changing my thoughts and attitude towards the past. I’ve learnt that the past has no power over me.
To release the past I had to be willing to forgive. This is where the real work begins. Forgiving was easier said than done. After 2 months I can say it is still a work-in-progress. I forgive my parents for they didn’t know better. I have a vague idea how my father was raised in his family and how it must have been for my mom in her big family. I forgive them for not being the way I wanted them to be. I am willing to set myself free. I am giving myself a second chance to freedom and creating new beliefs.
I am willing to let go.
I release all tension.
I release all fear.
I release all anger.
I release all guilt.
I release all sadness.
I let go of all old limitations and I am peace with myself.
I am at peace with the process of life.
I am safe.
Hej!
ReplyDeleteJag måste få säga att jag känner innerlig glädje då jag läser vad du skriver. Kanske låter det konstigt eftersom det är så otroligt mycket smärta i det du skriver?
Låt mig förklara varför jag uttrycker som jag gör.
Jag känner glädjen i att se dig utvecklas, att du TILLÅTER dig själv att se orsakerna till ditt agerande. Du är villig att växa som människa och du är mer redo att ta ditt ansvar för att må bra i Ditt liv!
Det känns som att du nu tänker välja bort att må dåligt, att du har viljan att förändra, att gå vidare.
Du kämpar!
Det är många många människor som INTE är villiga att ta tag i sina problem, de fortsätter hellre att vara ett "offer" för olika händelser i livet, samt vägrar att se sitt eget ansvar i vad som händer.
Du är klokare än så och du har förstått det själv! Du förstår att ska det bli förbättring, så hänger det på Dig att det skall bli bättre.
Det är en mycket tuff kamp, men jag vet att om du klamrar Dig fast vid den medvetenhet som du nu har, så kommer du att klara det vännen! =)
I believe in You...
Du har otroligt mycket värme i dig, du har så mycket godhet, det gäller att Du själv inser detta fullt ut snart. Att du själv inser att du har ett stort värde för många, även för Dig själv.
Det är dags för Dig att släppa DINA egna förväntningar och förhoppningar på Dig själv. Du duger mer än väl precis som du är!
Jag har emellanåt uppfattat att du kan vara kluven då vi sitter och diskuterar, men ändå är du en mycket klok människa, jag tror att du levt ett x antal liv innan och att det är något i dina tidigare liv som du har missat. (?) Det är nu tid för dig att lära dig, ta igen det och läka din själ.
Att du är överviktig är bara en vägledning genom ditt liv, vad i övervikten är det som försöker säga dig nått? Vad skulle du kunna förändra för att läka? Gå ner i vikt? Eller ta det ett steg längre? =)
Bara några helt ärliga tankar från mig, det jag skrivit är absolut ingen sanning utan enbart det jag känner för stunden. Så ta det inte på nått annat sätt än just mina känslor för stunden. Okej?
Du kommer att nå dina mål, det är jag övertygad om. Självläkningen, att släppa barndomem, att älska sig själv, acceptans är mycket svåra begrepp och ännu svårare att uttöva och känna. Men du är på god väg och jag känner en stor glädje i att du VILL lära dig leva efter dessa, då många inte ens tänker på detta i vardagen utan mest bara rutar in sig i materiella saker... You know what I mean.. =)
XOXO love, peace and understanding..
...Vi är alla BARA människor...
Håller med anonym här!
ReplyDeleteSer framemot att följa dig på ditt livs resa!!
Du är en vacker människa Shareen, inside and out oavsett hur du ser ut! U´re a goodhearted person!
Massor med kramar!!!